2020 09 09

Morgonen börjag med tejpa tår som nu ömmar rejält och jag är lite orolig för mitt knä.

Några km och jag dövar smärtan med , ”det kommer att bli bättre.. ”., eller

Vägen till Pamplona är lika vacker som den andra,. Är det bara för att man går och ser och känner allt så nära. Vattenhål här och där , ett fik, staty, en brunn och en ny Pilgrim. Det är några som startar varje vad . I St Paul De Post är det under högsäsong 450 pers, i sept som vi går är det 45 pers kanske , Men så är det ju pandemin …

På vägen har vi passerar Margo från Sant Paulo och Paul som vi tror är hennes bästa äkta hälft men han visar sig bara vara en följeslagare och ”peppar” henne att fortsätta. Vi möts senare upp i Pamplona på samma härbärge/Albera ( Jesu de Maria) och hon går med oss ut och äter.

I morse träffade vi fler följeslagare i Kell och Omar, ( tror dom heter så) , roliga glada och Kell vill surra och hänger och kan endel norska ord. Han har lite strul på hemmaplan med sin föräldrarelation, jag lyssnar och han berättar.. OMar är från Tolouse och medlem i gula västarna, och undrar hur vi fått det beskrivet för oss i Sverige,. Jag har nåt minne om bensinskatt och strejk . Han berättar då hur det började med det men växte till sig och fler ämnen kom in , det känns politiskt och närmar sig president Macron.

Pierre blir följeslager med Kell en lång stund och dom har verkligen mycket att prata om. Jag saktar av och har lite ömma fötter på väg in i Pamplona. Det var skönt och slippa ”surret” och så fattar jag inte ett ord. Så finstämt det går frågar Omar , Vad min ryggsäck väger och jag svarar c.a 10 kg. Han säger då , Jag har packat väldigt lätt och bara det allra nödvändigaste. ( och han och Kell sov ute i går natt i sovsäck, måste varit kallt som ..)

Vi växeldra under dagen med varandra och alla hinner en lång stund med varandra. Jag går en lång stund med Francesco , och vi går tysta och det är så bekvämt, vi vill det båda. Ibland växlar vi några ord och går på. Tiden går fort men fötterna och knt gör sig påmint. Francesco lånar mig sina stavar och jag har dem några timmar på eftermiddagen, och så slinker han i en annan väg i Pamplona och med orden . vi ses senare går vi rakt fram.
Och jo, vi möts senare och jag får tillfälle att lämna tillbaka lånade stavar.

Nu gör det ont….. 34800 steg. / 20.9 km /

Ja, det är så illa att bestämmer mig för att bryta.
Alla är fantastiska och ger mig uppmuntran , ”alla gör sin Camino”, ”var och en på sitt sätt ”, ”vi kommer att sakna dig..” ”Vänta tills i morgon innan du bestämmer dig” Det blir både tandagnissel och tårar innan vi skiljs åt.
Jag kommer att vara med er som ”Guardian angel” hela vägen , och ni finns hos mig. Bueno Camino !

Morgonen kommer och höger stortånagel släpper i kanten,, ( nu väl hemma har det släppt fyra naglar) Knät svullnar och jag beslutar att stanna i Pamplona en dag till. Det finns en rytm i kroppen om att komma vidare, men det går inte .. Jag tar på morgonen farväl av Pierre, Francesco, Margo.
Henri och Omar stannar och gör mig sällskap hela dagen och vi letar reda på tåg och busstation i Pamplona. det blir 10.000 steg den dagen också.

Nu går vi tillbaka mot alberga och vi stannar och äter. Det blir en ganska lång lunch med mycket samtal och jag känner att jag vill bjuda dessa två riddare på den måltiden., Kvällen i alberga, och dålig sömn och ledsamt.

Morgonen kommer och det är dags för Henri och Omar att gå, Det blir ett svårt farväl för mig., det är mina sista kamrater på den resan. Skiljas åt gör ont. Bueno Camino. !

Lämna ett svar